Då offerplatsen i Unna Sájvva grävdes ut sommaren 1915 hittades över 600 offergåvor.
En mängd smycken och verktyg låg tillsammans med ben från djur som ren, björn, lodjur, bäver, älg och får, samt ben från fåglar som sångsvan, tjäder, alfågel, sjöorre och ripa.
Här fanns spännen, pärlor, pärlspridare, små bronskedjor, hängen, bjällror, ringar och armband. Förutom ett 90-tal järnpilspetsar hittades knivar, beslag, klippta plåtar, bronsvikter och en vågskål med fem vikter.
De äldsta metallföremålen är daterade till 900-talet och består av hängkors med emalj, kedjehållare och en våg med vikter. De yngsta föremålen är rektangulära bronsbleckspaljetter, som är daterade till efter 1312 e.Kr.
Kranier från stora renar
Offerplatserna i Sápmi har brukats länge och är ett bevis på en kontinuerlig offerkult bland samerna. Unna Sájvva har använts i drygt 1000 år.
Dateringarna av benmaterialet i Unna Sájvva sträcker sig från år 500–1600 e.Kr. De äldsta daterade djurbenen är en underkäke av brunbjörn daterad till 545-765 e.Kr och lårben av sångsvan daterad till 777-993 e.Kr. Det yngsta materialet är underkäke av ren daterad till 1453-1635 e.Kr.
Renar offrades för att ge samerna lycka med renskötseln. I det arkeologiska materialet från Unna Sájvva är kranier från stora rentjurar dominerande. Syftet med detta offer anses vara en önskan om att få stora renar och större renhjord. Därför var det viktigt att välja kraniet på de största renarna, gärna stora rentjurar i brunst. Livskraften eller djurets ande ansågs vara placerat i kraniet.
En teori är att offergåvan med huvud och horn är kopplat till regeneration. Precis som renens horn faller av för att växa ut igen, ska de djur som offras växa upp igen.